Varje barn som adopteras bär på sin egen historia och är precis som alla barn en unik individ med sina styrkor och sina specifika behov. När det gäller teman kring anknytning, trygghet och relationen till barnet så är dock ofta dessa viktigare att uppmärksamma och många gånger mer utmanande områden för adoptiv- och familjehemsfamiljer än för föräldrar som fått möjlighet att vara med sitt barn från födseln. Framförallt så är dessa teman viktiga att ha en god förståelse för och få stöd kring den första tiden tillsammans med barnet.
Att skapa en anknytning till sina nya föräldrar är för barnet nödvändigt för utveckling och välmående – samtidigt så är det inte alltid helt enkelt. Tidiga erfarenheter av att bli lämnad, övergiven, inte tillräckligt omhändertagen och ibland illa behandlad är tyvärr verkligheten för en hel del av de barn som adopteras eller placeras i fosterhem/familjehem. Barnets ålder och miljön under barnets första tid, tiden innan barnet kommer till sin nya familj, har därmed oerhört stor betydelse för hur lätt eller svårt det blir för barnet att skapa en anknytning till sina nya föräldrar. Enkelt sammanfattat kan man säga att desto äldre barnet är och desto mer av otrygghet, separationer, ensamhet, känslokyla, trauman och obehagliga upplevelser som barnet har varit med om, desto längre tid tar det vanligtvis för barnet att knyta an till sina nya föräldrar. Här kan alltså krävas ett stort tålamod från de nyblivna föräldrarna, som kanske längtat oerhört länge på detta barn och bara önskar att den där nära, tighta, självklara föräldra- och barnrelationen, ska få finnas där på en gång.
För alla friska barn finns en medfödd motivation till att skapa en stark relation till de personer som finns nära barnet och tar hand om barnet. Till skillnad från andra djurarter så är människan oerhört sårbar som nyfödd och i många år framåt så är det lilla barnet helt och hållet beroende omhändertagande vuxna för att överleva. Det lilla barnet gör vad den kan för att säkra dessa relationer och knyta an till de vuxna som finns runt omkring barnet. Motivationen till att skapa relationer är så stark så att barn kan prioritera bort nästan allt annat för att uppnå denna relation. Om barnet tas om hand av föräldrar som finns nära, som är tillgängliga när barnet behöver dem och som tar hand om det med en lyhördhet för barnets behov så skapar barnet normalt det som kallas en trygg anknytning till sina föräldrar. Många föräldrar tänker inte så mycket på hur de tillgodoser detta behov utan det faller sig naturligt att mata mata barnet när det är hungrigt, vagga det till sömns när det är trött, byta blöja när det behövs och när barnet är missnöjt utan uppenbar anledning försöka lugna och förstå vad barnet behöver för att må bra. Även barn som inte har trygga och omhändertagande föräldrar kommer dock att intensivt försöka förstå hur de ska kunna hålla fast vid den, om än bristfälliga, så ändå i någon grad existerande trygghet. Barnet kommer att kämpa för att bibehålla det omhändertagande som är möjligt att få.
Ett exempel på hur barn kämpar för att få trygghet kan vara att ett barn som växer upp med en förälder som är oberäknelig eller våldsam ofta lär sig att läsa av andra människor och lär sig att anpassa sig till andras känslor och behov på ett sätt som kan uppfattas som mycket avancerat utifrån barnets ålder. Kanske blir barnet mycket duktigt på att trösta så snart det uppfattar att en vuxen verkar ledsen och blir duktigt på att slinka undan så snart någon höjer rösten. Något som är vanligt hos barn som bott på barnhem är att de är på flera sätt väluppfostrade, äter prydligt och gör som de blir tillsagda. Detta beror såklart på vilken miljö barnet har växt upp i. Om ett barn har växt upp i en så pass kaotisk och oberäknelig miljö så att barnet inte haft en chans att finna en fungerande strategi för att skydda sig och få lite trygghet och omvårdnad – då kan istället barnets beteenden kännetecknas av det kaos som barnet själv upplever inuti – kanske skriker det och slåss, skadar sig själv och kan vara mycket svårt att nå fram till.
Eftersom många barn som behöver en adoptiv- eller fosterhemsfamilj inte har haft en varken lätt eller snäll start i livet så kommer de ofta med begränsade erfarenheter och upplevelser av att det går att lita på att vuxna faktiskt ska vilja dem väl, kommer lyssna till och förstå deras behov och kommer att finnas kvar hos barnet också imorgon och dagen därpå. Eftersom att barnet tvivlar på just detta så kommer de nya föräldrarna att få bevisa att så är fallet gång på gång, oftast många gånger fler än i andra familjer. Även barn som till en början är ovanligt väluppfostrade och lydiga kommer med tiden oftast att testa allt mer gränser. Detta sker eftersom att de börjar bli mer trygga med sina nya föräldrar och kan därmed många gånger ses som ett positivt tecken. Man kan tänka att möjliga rädslor som barnen i sitt gränstestande bearbetar är; Kommer mina nya föräldrar att finnas kvar? Kan jag lita på dem? Tycker de om mig? Älskar de mig?
Det kan väcka frustration hos de nya, ofta starkt engagerade föräldrarna om barnet som de nu så gärna vill ta hand om drar sig undan fysiskt eller känslomässigt, inte verkar lita på dem, visar känslor som det är svårt att förstå vart de kommer ifrån eller är extremt klängiga. Ibland kan det för de nya föräldrarna kännas som att barnet inte vill skapa en relation till dem och som att de inte når fram till barnet. Alla dessa tecken är dock vanliga hos ett barn som inte har fått starta livet med den trygghet som alla barn egentligen mår bäst av att få – nu har dock barnet äntligen kommit till en familj som verkligen vill ge den tryggheten och kärleken som varje litet barn borde få. Om föräldrarna står ut med den första utmanande tiden och fortsätter att visa barnet att de finns där, att det är älskat och att barnet nu har en trygg plats där dess behov ska tillgodoses så kommer barnet att få en alltmer trygg anknytning till sina föräldrar och relationen kommer bli närmre och allt mer självklar med tiden.
I de stunder då det kan kännas mycket utmanande är det dock viktigt att föräldrarna söker och får det föräldrastöd och den vägledning som de behöver för att orka göra det fantastiskt viktiga arbetet som det innebär att ge ett barn en ny chans till ett liv med kärlek och trygghet. Ett barn som är traumatiserat eller har andra svårigheter kan självklart också behövas stödinsatser i förskola eller skola, medicinska eller psykologiska utredningar och psykologisk behandling. Ingen av dessa insatser kan dock ersätta det viktiga arbetet som föräldrarna gör. Även då behov för insatser från professionella läkare, psykologer eller andra finns så är dock tålamodet, engagemanget och kärleken hos de nya föräldrarna en förutsättning för att barnet ska kunna utvecklas väl och växa upp till en trygg individ.